
Billys favoritblomma var Pris-Gustavs-öga, den fick odlas speciellt för honom på en speciell plats där han fick gossa och njuta.


Billy var en tacksam fotomodell, man fick härja som man ville, men när han tyckte att det räckte intog han sin nej-position. Då gick det inte att prata med honom.
Så sorgligt Ia-Maria men tyvärr så är det ju så att man bara får ha dem ett kort tag. Att han till slut fann ett kärleksfullt hem och inte längre var rädd för människor det får du trösta dig med nu.Roligt att du har så många fina bilder av honom. Jag har 3 st katter 15, 13 och 12 år. Den mellersta är inte riktigt pigg så jag undrar hur detta ska gå, får kanske åka till veterinären och höra om det är "vanligt" åldrande eller något annat. Stora tröstekramar från mig/Monne
SvaraRaderaOh vad sorgligt. Att mista en vän gör ont. Jag tvingades ta bort min häst i våras. Vi fick bara 17 och ett halvt år tillsammans. Visst har man alla underbara minnen kvar men i början hjälper inte det. Min häst hade också farit illa innan han kom till mig. Det blir så tomt när dom är borta. Det bästa är att få sörja så släpper en del av saknaden. Undrar inte Scilla var kompisen är? Du kanske måste ägna mer tid till henne om hon känner sig ensam.
SvaraRaderaSköt om dig och försök att minnas de goda stunder Billy och du hade tillsammans.
Vi fick Scilla ett år efter Billys död. Kände att jag egentligen inte var redo, men det har gått bra.
SvaraRaderaHan såg ut som ett litet lejon!
SvaraRaderaHa´t himla gôrgôtt
Nina